Inköpssamarbete eller inköpscentral: vad är skillnaden?
Båda lovar bättre priser genom samlad volym. Skillnaden ligger i vem som förhandlar, vem som äger avtalet och vem som tjänar på det. Detta avgör vad ett företag faktiskt får kvar.
Två modeller med samma löfte
En inköpscentral, på engelska ofta kallad GPO (group purchasing organisation), förhandlar avtal i förväg och erbjuder dem till kunder mot medlemskap. Kunden väljer ur en katalog av färdiga avtal. Ett inköpssamarbete är en annan modell: medlemmarna lägger först in sin egen volym, och avtalen förhandlas på den konkreta volymen, kategori för kategori. Båda är former av gemensamma inköp, på engelska group purchasing. Inköpssamarbetet är det som facklitteraturen kallar collaborative purchasing: köparna samlar själva sin volym och binder sig vid resultatet.
Sju skillnader
| Inköpscentral (GPO) | Inköpssamarbete | |
|---|---|---|
| Vem förhandlar | Centralen, innan kunden kommer in | Samarbetet, för medlemmarnas räkning och på deras egen volym |
| Vad priset bygger på | Rabatt på leverantörens listpris | Pris per artikel på det medlemmarna faktiskt köper |
| Vem avtalet gäller för | Alla kunder, oavsett volym och behov | Medlemmarna som har lagt in volymen |
| Intäktsmodell | Intäkt från leverantören, ofta en andel av omsättningen, i regel inte känd för kunden | Öppet och transparent arvode enligt avtal med medlemmarna |
| Lojalitet | Frivillig; kunden kan köpa var som helst | Bindande inom avtalade kategorier |
| Data | Centralen äger transaktionsdata | Medlemmen äger sina egna data |
| Vad som händer över tid | Avtalet ligger fast till nästa förhandling | Varje runda börjar med mer volym och bättre fakta |
Varför intäktsmodellen avgör
Ett inköpssamarbete kan finansieras på flera sätt, även med en andel av bonusen från leverantörerna. Det avgörande är om arvodet är öppet avtalat med medlemmarna och synligt för dem. När intäkten kommer från leverantören utan att kunden får veta det, har operatören intresse av hög omsättning genom avtalet, och ingen kontrollerar om priset per artikel är lågt. När arvodet är öppet avtalat kan medlemmarna själva bedöma om det står i proportion till vinsten, och hög lojalitet till avtalen gynnar både medlemmarna och samarbetet. Frågan är vad modellen belönar, och om medlemmarna kan se det.
När en inköpscentral är rätt
För ett litet företag med spridda inköp och ingen inköpsfunktion ger en central snabb tillgång till bättre villkor än det kan nå på egen hand. Tröskeln är låg, åtagandet är litet, och det är värdefullt i sig. Priset är att företaget inte vet hur stor del av rabatten som är verklig, och att det inte kan påverka avtalet.
När ett inköpssamarbete är rätt
För ett medelstort eller stort företag med betydande inköpsvolym är frågan en annan: hur stor del av volymen är konkurrensutsatt på artikelnivå, och hur stor andel av köpen går faktiskt på avtalet? Ett samarbete kräver att företaget förbinder sig och deltar i upphandlingarna. I gengäld får det priser som är förhandlade på egen volym, och siffror det själv kan kontrollera.
Frågorna att ställa
Oavsett modell bör ett företag ställa tre frågor till den som tillhandahåller tjänsten. Vem betalar dig? Vem äger data om mina köp? Och kan jag se priset per artikel, inte bara rabatten?
Aitenda
Aitenda är ett inköpssamarbete. Arvodet är öppet avtalat med medlemmarna och skalas med volymen. Avtalen förhandlas på artikelnivå på medlemmarnas samlade volym, och varje medlem äger sina egna transaktionsdata.